Kubismen – konströrelsens historia, Picasso, Braque och kännetecken
Kubismen är den konströrelse som mer än någon annan sprängde den europeiska konstens femhundraåriga tradition av att avbilda verkligheten som ögat ser den. När Pablo Picasso och Georges Braque i Paris kring 1907 började splittra ansikten, gitarrer och flaskor i fasetterade plan skapade de ett helt nytt bildspråk – ett där ett föremål kunde ses framifrån, i profil och underifrån på samma gång. För den som älskar konst är kubismen inte bara en historisk parentes utan startpunkten för hela det moderna måleriet, och de geometriska motiven lever vidare på tavlor och posters i tusentals svenska hem än idag.
Denna faktasida är tänkt att bli den mest fullständiga svenska resursen om kubismen: dess uppkomst, dess två faser, dess pionjärer, de verk som förändrade konsthistorien och de tekniker som gjorde det möjligt. Vi tittar också på hur rörelsen togs emot i Sverige, vad ett kubistiskt verk kostar på auktion idag, och hur du kan bära in rörelsens geometriska formspråk i ditt eget hem genom grafisk konst. Varje avsnitt bygger på verifierbara fakta från museer som Moderna Museet och Museum of Modern Art.
Innehåll
↓ Vad är kubism?
↓ Kubismens födelse och historia
↓ Kubismens viktigaste verk
↓ Teknik, stil och kännetecken
↓ Kubismens arv och inflytande
↓ Kubismen i hemmet
↓ Tidslinje
↓ Relaterade konströrelser
↓ Vanliga frågor om kubismen
Vad är kubism?
Kubismen är en konströrelse som uppstod i Paris omkring 1907 och som bröt ned motiven i geometriska, fasetterade former för att visa dem ur flera synvinklar samtidigt. Istället för att återge ett föremål så som det uppträder för ögat i ett enda ögonblick, byggde kubisterna upp bilden av fragment som beskrev objektet från olika håll. Renässansens enhetliga bildrum, som utgick från centralperspektivet, upplöstes därmed helt – och just den brytningen är skälet till att konsthistoriker räknar kubismen som den moderna konstens verkliga nollpunkt.
Snabbfakta: Uppkomst: Paris, omkring 1907. Grundare: Pablo Picasso (1881–1973) och Georges Braque (1882–1963). Första verket: Les Demoiselles d'Avignon (1907), 243,9 × 233,7 cm, idag på Museum of Modern Art i New York. Faser: analytisk kubism (cirka 1908–1912) och syntetisk kubism (från 1912). Termen myntad: kritikern Louis Vauxcelles i tidningen Gil Blas den 14 november 1908. Auktionsrekord: Picassos Femme assise (1909) såldes för 63,4 miljoner dollar hos Sotheby's 2016 – den dyraste kubistiska målningen någonsin. Svensk samling: Moderna Museet i Stockholm äger verk av Picasso, Braque och Fernand Léger.
Namnet på rörelsen var från början ett hånfullt uttryck. När Braque ställde ut landskap på Salon d'Automne 1908 beskrev kritikern Louis Vauxcelles dem i Gil Blas som reducerade till "geometriska grundformer, till kuber". Uttrycket fastnade, och ordet "cubisme" var i allmänt bruk bland målare och kritiker redan i slutet av 1909. Det som skulle bli en av 1900-talets mest inflytelserika riktningar fick alltså sitt namn av en recensent som egentligen ville avfärda den.
För att förstå hur radikalt greppet var är det värt att minnas vad kubismen bröt mot. Sedan renässansen hade det europeiska måleriet byggt på illusionen av ett tredimensionellt rum sett genom ett fönster, med ett enda, fast betraktarperspektiv. Kubisterna avvisade denna femhundraåriga konvention. De insåg att en målning i grunden är en platt yta, och att konstnären därför är fri att bygga upp bilden efter idéns logik snarare än ögats. Denna insikt – att bilden är en självständig konstruktion och inte ett fönster mot verkligheten – är kanske kubismens allra viktigaste bidrag till konsthistorien, och den ligger till grund för nästan allt som kallas modern konst.
Kubismens födelse och historia
Kubismens huvudperiod räknas från 1907 till 1914, då rörelsen avbröts av första världskrigets utbrott. Men fröna såddes tidigare. Två impulser var avgörande: Paul Cézannes sena landskap, där naturen förenklades till "cylindern, klotet och konen", och mötet med afrikansk och iberisk skulptur, vars förenklade, maskliknande ansikten Picasso studerade i Paris. Ur denna korsning växte ett måleri som inte längre ville imitera synintrycket utan analysera formens uppbyggnad.
Cézanne-arvet och de afrikanska maskerna
Paul Cézanne dog 1906, och året därpå hölls en stor minnesutställning i Paris som fick avgörande betydelse för den unga generationen. Cézannes sätt att låta plan glida in i varandra och att måla samma motiv från något förskjutna vinklar blev en direkt förlaga för kubismens fragmentering. Samtidigt gav den utomeuropeiska konsten Picasso ett formspråk befriat från den akademiska naturtroheten – ett formspråk som slår igenom med full kraft i Les Demoiselles d'Avignon.
Picasso och Braque – ett samarbete utan motstycke
Mellan 1909 och 1914 arbetade Picasso och Braque så tätt att deras verk periodvis är svåra att skilja åt. Braque beskrev själv förhållandet som "två bergsklättrare bundna vid samma rep". De besökte varandras ateljéer dagligen, granskade varandras dukar och drev tillsammans utvecklingen från fragmentering till collage. Detta radikala samförfattarskap är en av konsthistoriens mest kända kreativa partnerskap och förklarar varför kubismen kunde utvecklas så snabbt under bara några intensiva år.
Efter 1912 tillkom fler namn. Juan Gris förfinade den syntetiska kubismen med klara färger och stram komposition, och Fernand Léger utvecklade en egen, rörformig variant ofta kallad "tubism". Kriget skingrade kretsen 1914 – Braque och Léger inkallades – men då hade rörelsen redan spridit sig långt utanför Paris.
Vid sidan av Picasso och Braque fanns dessutom en bredare krets av så kallade salongskubister som ställde ut gemensamt och gjorde rörelsen offentligt känd. Konstnärer som Albert Gleizes och Jean Metzinger publicerade 1912 skriften Du cubisme, den första teoretiska framställningen av rörelsen, och samma år samlades en rad kubister i den uppmärksammade utställningen Section d'Or i Paris. Medan Picasso och Braque själva sällan förklarade sina avsikter i ord, var det dessa teoretiker som gav kubismen ett intellektuellt ramverk och spred dess idéer till en internationell publik.
Kubismens viktigaste verk
Ett fåtal målningar bär upp hela rörelsens historia. Här är de verk som varje beskrivning av kubismen måste passera, från den första chocken 1907 till de färgstarka collagen på 1910-talet. Tillsammans ritar de kartan över hur rörelsen rörde sig från analys till syntes på mindre än ett decennium.
Les Demoiselles d'Avignon (1907)
Picassos Les Demoiselles d'Avignon räknas allmänt som den första kubistiska målningen och det verk som öppnade dörren till hela den moderna konsten. Duken mäter 243,9 × 233,7 cm och visar fem kvinnofigurer vars kroppar är brutna i kantiga plan och vars ansikten delvis är maskliknande. Museum of Modern Art i New York förvärvade målningen 1939 genom Lillie P. Bliss testamentariska gåva, och den hänger sedan dess bland samlingens absoluta höjdpunkter. Verket chockade till och med Picassos närmaste vänner när det visades, och det dröjde år innan dess betydelse förstods fullt ut.
Femme assise och den analytiska fasen
Picassos Femme assise från 1909 föreställer modellen och konstnärens dåvarande partner Fernande Olivier, målad under en sommar i den spanska byn Horta de Ebro. Verket är ett skolexempel på analytisk kubism: ansiktet och kroppen är sönderdelade i små, dämpade plan i brunt, grått och ockra. Att just detta verk 2016 såldes för 43,2 miljoner pund – motsvarande 63,4 miljoner dollar – hos Sotheby's i London, och därmed blev den dyraste kubistiska målningen någonsin på auktion, säger något om hur högt marknaden idag värderar rörelsens tidiga år.
Braques collage och den syntetiska vändningen
År 1912 blev Georges Braque den första att klistra utklippta pappersbitar direkt på duken – tekniken papier collé. Med verk som byggdes upp av tapetbitar, tidningspapper och imiterad träådring vände kubismen från att analysera former till att sätta samman dem på nytt. Färgerna ljusnade och bokstäver, notblad och vardagsföremål blev en del av bilden. Braques auktionsrekord ligger på 10,1 miljoner pund för Paysage à La Ciotat (1907), satt hos Christie's 2010 – en påminnelse om att Braque, trots att han var lika central som Picasso, länge stod i sin kompanjons skugga på marknaden.
"Jag målar föremål som jag tänker dem, inte som jag ser dem." – Pablo Picasso, citerad i John Goldings standardverk Cubism (1959)
Teknik, stil och kännetecken
Vad är det då som gör en bild kubistisk? Rörelsen har flera igenkännliga signaturer, och de skiljer sig tydligt mellan den analytiska och den syntetiska fasen. Nedan går vi igenom de viktigaste greppen, som samtliga var etablerade redan under perioden 1908–1914.
Flera synvinklar samtidigt
Det mest grundläggande kubistiska greppet är att visa ett föremål ur flera vinklar i samma bild. En flaska kan avbildas både uppifrån och från sidan, ett ansikte både i profil och framifrån. Betraktaren tvingas själv sätta ihop delarna till en helhet, vilket gör åskådaren till en aktiv medskapare snarare än en passiv mottagare. Denna princip formulerade Picasso i sitt berömda uttalande om att måla föremål så som han tänkte dem.
Analytisk kubism och den dämpade paletten
Under den analytiska fasen, ungefär 1908 till 1912, bröts motiven ned i allt fler och allt mindre plan tills de nästan blev oigenkännliga. Färgskalan reducerades medvetet till brunt, grått och ockra, nästan monokromt, eftersom starka färger skulle ha stört ögats läsning av de komplicerade formerna. Bilderna kan därför verka svårlästa vid första anblicken – de kräver att man dröjer kvar och långsamt urskiljer en gitarr, en tidning eller ett ansikte ur mönstret av fasetter.
Syntetisk kubism, papier collé och collage
Från 1912 vände rörelsen mot den syntetiska kubismen. Nu byggdes bilden upp av redan färdiga, förenklade former, och riktiga material klistrades in på duken: tidningsurklipp, tapet och imiterad träådring. Papier collé – inklistrade pappersbitar – blev en helt ny teknik och en direkt föregångare till hela 1900-talets collagekonst. Färgerna blev ljusare och kompositionerna klarare, och konsten närmade sig för första gången det abstrakta utan att helt lämna det föreställande.
Vardagsmotiv och den grafiska ytan
Kubisterna sökte sig inte till dramatiska eller upphöjda ämnen. Tvärtom målade de gitarrer, flaskor, tidningar, pipor och kafébord – vardagens föremål. Denna nedtoning av motivet, till förmån för formens och ytans egenvärde, är en central del av kubismens moderna karaktär och en anledning till att rörelsens bildspråk översätts så väl till grafisk konst och affischformat än idag.
Passepartout och det grunda bildrummet
Ett tekniskt kännetecken som förenar hela rörelsen är det medvetet grunda bildrummet. Där äldre måleri skapade djup genom perspektiv och luftperspektiv, trycker kubismen ihop rummet så att förgrund och bakgrund smälter samman i nästan samma plan. Föremålen tycks sväva nära dukens yta, och skuggor och volym antyds snarare än beskrivs. Resultatet blir en bild som ständigt påminner betraktaren om att den är just en målad yta – en av flera anledningar till att kubistiska verk behåller sin kraft även i litet format och som tryck.
Kubismens arv och inflytande
Få rörelser har haft en så bred efterverkan. Redan under 1910-talet spred sig kubismens idéer till en rad nya riktningar över hela Europa, och rörelsen räknas idag som grundläggande för i stort sett all abstrakt konst som följde.
Från futurism till konstruktivism
Den italienska futurismen övertog kubismens fragmentering men laddade den med rörelse och fart. I Ryssland byggde konstruktivismen och suprematismen vidare på de geometriska planen, och i Frankrike ledde experimenten fram mot ren abstraktion. Även Wassily Kandinskys och Piet Mondrians vägar mot det icke-föreställande går att spåra tillbaka till den frihet från avbildning som kubismen först gjorde tänkbar.
Picassos senare kubism och Guernica
Kubismen dog inte med första världskriget. Picasso bar med sig dess bildspråk livet ut, och i sitt mest berömda verk, Guernica från 1937, förenade han kubismens fragmenterade former med ett laddat politiskt innehåll. Den svartvita, plana kompositionen på över sju meters bredd visar hur rörelsens grepp kunde bära även den djupaste allvar. Att kubismens formspråk gick att ladda med allt från stilleben till krigets fasor är ett av de tydligaste bevisen på dess bärkraft som språk snarare än stil.
Kubismen i Sverige och Moderna Museet
Kubismen nådde Sverige under det tidiga 1910-talet, framför allt genom svenska konstnärer som reste till Paris och Berlin. Främst bland dem var Gösta Adrian-Nilsson, känd som GAN (1884–1965), som räknas som en pionjär inom svensk modernism. När han kom till Paris 1920 lärde han känna Fernand Léger, och under sina första år där målade han en serie strama kompositioner i den syntetiska kubismens anda. Landsmannen Otto G. Carlsund studerade vid Légers Académie Moderne. Idag äger Moderna Museet i Stockholm betydande verk av kubismens pionjärer Picasso, Braque och Léger, vilket gör det till den självklara platsen att uppleva rörelsen på nära håll i Sverige.
Kubismen i hemmet – en praktisk guide
Kubismens geometriska formspråk hör till de mest tacksamma att bära in i inredningen, just för att det är grafiskt och tydligt. En kubistiskt inspirerad tavla ger struktur och intellektuell tyngd åt ett rum utan att kräva de starka färgkontraster som exempelvis expressionismen bygger på. De dämpade jordtonerna från den analytiska fasen – brunt, grått och ockra – samspelar dessutom naturligt med trä, lin och andra material som är vanliga i det skandinaviska hemmet.
Vill du ha mer liv väljer du istället motiv i den syntetiska kubismens ljusare färgskala, eller rena geometriska abstraktioner som för rörelsens idéer vidare. En kubistisk poster fungerar utmärkt som ankare i en tavelgruppering tillsammans med grafiska och abstrakta motiv, eftersom de fasetterade formerna binder ihop olika stilar. I vårt sortiment av abstrakta posters och grafiska posters finns flera motiv som knyter an till rörelsens formkänsla.
Tänk också på formatet. Ett kubistiskt motiv med många små plan mår bra av att hängas i ett större format, så att detaljerna får plats att läsas, medan en stramare geometrisk komposition fungerar fint även som mindre tavla i en gruppering. Ett vardagsrum tål gärna ett stort, dominerande verk över soffan, medan en hall eller ett arbetsrum passar för en tätare samling av flera mindre motiv i besläktade färger.
Tips: Låt en kubistisk tavla få gott om luft omkring sig. De fasetterade formerna är visuellt intensiva, så en enkel, smal ram i svart eller natur och en lugn omgivande yta gör att motivet får andas. Vill du bygga en samling passar det att kombinera ett geometriskt motiv med två eller tre lugnare abstraktioner i samma dämpade färgskala – då uppstår en genomtänkt helhet utan att rummet blir rörigt.
För dig som vill fördjupa dig i hur man hänger och kombinerar konst har vi flera guider: läs mer om att skapa en tavelvägg, om att rama in konst och om abstrakta posters för mer inspiration till en genomtänkt inredning.
Tidslinje över kubismen
Kubismens intensiva utvecklingsår låter sig sammanfattas i en kronologi från de tidiga impulserna till rörelsens spridning.
1906: Paul Cézanne dör, och en minnesutställning året därpå blir en avgörande inspiration för de unga målarna i Paris.
1907: Picasso fullbordar Les Demoiselles d'Avignon – det verk som räknas som kubismens startpunkt.
1908: Braque ställer ut landskap på Salon d'Automne; kritikern Louis Vauxcelles beskriver dem som "kuber" i Gil Blas den 14 november och ger rörelsen dess namn.
1909: Picasso målar Femme assise i Horta de Ebro; ordet "cubisme" är nu i allmänt bruk. Den analytiska fasen inleds.
1910–1911: Analytisk kubism når sin höjdpunkt med starkt fragmenterade, nästan monokroma verk.
1912: Braque introducerar papier collé; den syntetiska kubismen tar form med collage och ljusare färger. Gleizes och Metzinger publicerar Du cubisme, och Juan Gris framträder som ledande gestalt.
1914: Första världskriget bryter ut; Braque och Léger inkallas och pionjärkretsen skingras.
1920-talet: Kubismens idéer sprids internationellt; i Sverige för GAN och Otto G. Carlsund rörelsen vidare efter mötet med Léger i Paris.
1937: Picasso målar Guernica och visar att kubismens formspråk kan bära även det djupaste allvar.
Relaterade konströrelser och konstnärer
Kubismen står i centrum av ett helt nätverk av moderna riktningar. Rörelsens främsta upphovsman utforskas i vår sida om Pablo Picasso, och det var Henri Matisse som enligt traditionen först talade om Braques "små kuber". Vägen vidare mot det icke-föreställande beskrivs i sidorna om abstrakt konst och pionjären Wassily Kandinsky, medan surrealismen tog över efter kubismen som Paris ledande avantgarde. För en överblick över hur allt hänger ihop, se vår samlade konsthistoria och besök vår Kunskapsbank med faktasidor om konstnärer och rörelser. Fördjupa dig gärna vidare i rörelsen via Wikipedias artikel om kubism, samlingen på Moderna Museet och verksidan för Les Demoiselles d'Avignon hos MoMA.
Vanliga frågor om kubismen
Vill du bära in kubismens geometriska formkänsla i ditt eget hem? Utforska vårt sortiment av abstrakta posters, våra kända konstnärer och guiden till att inreda med posters för att hitta motiv som för rörelsens arv vidare.