Der Blaue Reiter – konströrelsens historia, Kandinsky, Marc och almanackan

Der Blaue Reiter är den konströrelse som gav den tyska expressionismen dess mest lyriska och andligt laddade uttryck, och den krets vars konst i dag hänger som poster i fler nordiska hem än något annat avantgarde från 1910-talet. Gruppen bildades i München vintern 1911, höll ihop i knappt tre år och upplöstes när första världskriget bröt ut. Ändå räcker de åren för att förklara varför blå hästar, svävande färgfält och nästan musikaliska kompositioner blev ett eget bildspråk – ett språk som Wassily Kandinsky, Franz Marc, Gabriele Münter, August Macke och Paul Klee utvecklade parallellt utan att någonsin skriva under på ett gemensamt manifest.

Det ovanliga med Der Blaue Reiter är att rörelsen aldrig var en förening med medlemsregister och stadgar, utan ett redaktionellt projekt. Kandinsky och Marc kallade sig redaktionen, gav ut en almanacka och arrangerade två utställningar för att visa vad de menade. Just därför blev kretsen så öppen: bayerskt allmogemåleri på glas, afrikanska masker, medeltida träsnitt, barnteckningar och Arnold Schönbergs noter hamnade sida vid sida med Cézanne och Picasso. Den öppenheten är också anledningen till att formspråket åldrats så väl – rörelsens verk fungerar lika bra i ett svenskt vardagsrum 2026 som i ett Münchengalleri 1912.

Innehåll
↓ Vad är Der Blaue Reiter?
↓ Brytningen i München 1909–1911
↓ Almanackan och de två utställningarna
↓ Konstnärerna i kretsen
↓ Formspråk, färg och andlighet
↓ Kriget, förskingringen och Stockholm 1916
↓ Arvet: Bauhaus, Lenbachhaus och marknaden
↓ Der Blaue Reiter i hemmet
↓ Tidslinje
↓ Relaterade konströrelser
↓ Vanliga frågor om Der Blaue Reiter

Vad är Der Blaue Reiter?

Der Blaue Reiter – på svenska Den blå ryttaren – är beteckningen på den utställnings- och publiceringsverksamhet som Wassily Kandinsky (1866–1944) och Franz Marc (1880–1916) drev i München mellan december 1911 och sommaren 1914. De två var ensamma redaktörer för almanackan med samma namn, som utkom i mitten av maj 1912 hos förlaget Piper i en upplaga på omkring 1 100 exemplar. Kring redaktionen samlades en lös krets målare: Gabriele Münter, August Macke, Paul Klee, Alexej von Jawlensky, Marianne von Werefkin, Alfred Kubin, Heinrich Campendonk, Albert Bloch och bröderna David och Vladimir Burljuk.

Till skillnad från Die Brücke i Dresden, som var en formell konstnärssammanslutning med gemensamt ateljéarbete, var Der Blaue Reiter aldrig en organisation. Det fanns inga medlemsavgifter, ingen styrelse och ingen gemensam stil. Det som förenade var en övertygelse: att konsten skulle uttrycka andlig sanning snarare än avbilda synintryck, att färg bar på egen betydelse oberoende av föremålet den beskrev, och att måleri och musik var besläktade konstarter. Kandinsky formulerade tanken i skriften Om det andliga i konsten, tryckt i München i december 1911.

Snabbfakta: Verksam 1911–1914 med bas i München och byn Murnau i Bayern · Grundare och enda redaktörer: Wassily Kandinsky och Franz Marc · Första utställningen öppnade 18 december 1911 hos Heinrich Thannhauser och visade 43 verk av 14 konstnärer · Almanackan utkom maj 1912 med över 140 bildreproduktioner och 14 essäer · Upplagan finansierades av industrimannen Bernhard Koehler · Vandringsutställningen turnerade elva europeiska städer 1912–1914, däribland Göteborg · Gabriele Münter donerade över 1 000 verk till Lenbachhaus i München 1957 · Franz Marcs Die Füchse från 1913 såldes hos Christie's i London den 1 mars 2022 för 42,66 miljoner pund, konstnärens auktionsrekord.

Brytningen i München 1909–1911

Förhistorien börjar i Neue Künstlervereinigung München, N.K.V.M., som grundades 1909 på initiativ av Marianne von Werefkin, Alexej von Jawlensky, Adolf Erbslöh och samlaren Oscar Wittenstein. Kandinsky blev föreningens förste ordförande och organiserade utställningarna 1909 och 1910. Redan här lade han in den så kallade fyrakvadratmetersklausulen i stadgarna, en regel om hur stor yta ett insänt verk fick uppta – en detalj som senare gav honom argumentet att lämna föreningen.

Spänningen växte i takt med att Kandinskys måleri blev alltmer abstrakt. De konservativa krafterna i N.K.V.M. ville hålla fast vid en igenkännbar motivvärld. Kandinsky avgick som ordförande den 10 januari 1911 och efterträddes av Adolf Erbslöh, men stannade kvar som vanlig medlem. Under tiden hade han hittat en bundsförvant: han träffade Franz Marc kring årsskiftet 1910–1911, och vänskapen blev omedelbart produktiv. Den 19 juni 1911 skrev Kandinsky för första gången till Marc om idén att ge ut en gemensam bok – till en början med arbetsnamnet Die Kette, Kedjan.

Komposition V och den parallella utställningen

Sammanbrottet kom i december 1911. Kandinsky lämnade in Komposition V till N.K.V.M.:s tredje utställning, och juryn refuserade verket. Kandinsky, Münter, Marc och Alfred Kubin lämnade föreningen omedelbart och organiserade på rekordtid en egen utställning i lokalerna intill den officiella – i samma byggnad, hos samme gallerist. Kandinsky mindes långt senare att han anat bråket i god tid och därför förberett ett rikligt utställningsmaterial. Att de två utställningarna kunde öppna samtidigt gjorde effekten desto större.

Varifrån kommer namnet?

Namnet uppstod, enligt Kandinskys egen redogörelse från 1930, över en kopp kaffe i Sindelsdorf: båda älskade blått, Marc älskade hästar och Kandinsky ryttare. Kandinsky hade dessutom målat en duk med titeln Den blå ryttaren redan 1903. Konsthistorikern Klaus Lankheit har visat att den tavlans titel skrivits över i efterhand, vilket gör kopplingen osäker. Att blått var laddat för Kandinsky råder det däremot ingen tvekan om – i Om det andliga i konsten beskriver han hur färgen väcker längtan efter det eviga, och ju mörkare blå desto starkare kallelse.

Almanackan och de två utställningarna

Der Blaue Reiter var i praktiken tre saker: en bok och två utställningar. Tillsammans utgör de rörelsens hela offentliga produktion, och de genomfördes på fjorton månader.

Första utställningen, december 1911

Den 18 december 1911 öppnade Erste Ausstellung der Redaktion Der Blaue Reiter i Heinrich Thannhausers Moderne Galerie i München. Utställningen visade 43 verk av 14 konstnärer och pågick in i de första dagarna av 1912. Bland de medverkande fanns Henri Rousseau, Albert Bloch, David och Vladimir Burljuk, Heinrich Campendonk, Robert Delaunay, Elisabeth Epstein, Eugen von Kahler, Kandinsky, Macke, Marc, Münter, Jean Bloé Niestlé och kompositören Arnold Schönberg, som också målade. Att en tonsättare hängde bredvid målarna var ingen slump utan hela poängen.

Därefter gick utställningen på turné. Mellan januari 1912 och juli 1914 visades den i Köln, Berlin, Bremen, Hagen, Frankfurt, Hamburg, Budapest, Oslo, Helsingfors, Trondheim och Göteborg. Det innebär att svensk publik mötte Der Blaue Reiter medan rörelsen ännu var i livet – ett faktum som ofta förbises när tysk expressionism beskrivs som något som nådde Norden först efter kriget.

Andra utställningen, februari 1912

Den 12 februari 1912 öppnade den andra utställningen hos Neue Kunst Hans Goltz i München och stod till den 2 april. Den var helt ägnad åt verk i svart och vitt: teckningar, akvareller och grafik. Här breddades kretsen ytterligare, med bidrag från bland andra Paul Klee och konstnärer ur Die Brücke. Att renodla en utställning till svartvitt var ett medvetet grepp – det tvingade betraktaren att läsa linje och form utan färgens hjälp, och det är en av anledningarna till att grafiska svartvita blad från perioden fortfarande fungerar så bra som grafiska posters.

Almanackan, maj 1912

Franz Marc fick det första tryckta exemplaret den 11 maj 1912. Boken innehöll över 140 bildreproduktioner och 14 större essäer, och kostnaderna bars av industrimannen och samlaren Bernhard Koehler, släkting till August Macke. Innehållet var medvetet gränsöverskridande: Marcs essä Andliga skatter illustrerad med barnteckningar, tyska träsnitt och kinesiskt måleri; Roger Allard om kubismen; Schönbergs text om förhållandet till texten tillsammans med faksimil av hans sång Herzgewächse; notfaksimil av Alban Berg och Anton Webern; Mackes essä Masker; och Kandinskys scentext Den gula klangen.

Bildurvalet säger allt om rörelsens värderingar. Bayerskt glasmåleri, egyptiska dockor, rysk allmogekonst, sydhavsskulptur och medeltida tyska träsnitt fick lika stor plats som modern fransk konst. Fem verk av Van Gogh, Cézanne och Gauguin tillsammans överträffades av sju arbeten av Henri Rousseau och tretton teckningar av barn. En andra volym planerades men stoppades av kriget; i stället trycktes en ny upplaga av originalet 1914.

"Våra salar låg nära N.K.V.M.-utställningens rum. Det blev en sensation. Eftersom jag anade bråket i tid hade jag förberett ett rikligt material för Der Blaue Reiter. Så ägde de båda utställningarna rum samtidigt. … Hämnden var ljuv." – Wassily Kandinsky om december 1911

Konstnärerna i kretsen

Eftersom Der Blaue Reiter saknade medlemslista är gränsen flytande, men en handfull konstnärskap utgör kärnan. De arbetade nära varandra i München och i byn Murnau vid Staffelsee, där Münter köpte ett hus 1909 som blev kretsens sommarbas.

Wassily Kandinsky – teoretikern

Kandinsky var kretsens intellektuella motor och den som drev måleriet längst mot ren abstraktion. Hans Kompositioner från åren 1910–1914 är bland de tidigaste helt icke-föreställande dukarna i västerländsk konsthistoria. Den som vill fördjupa sig i hans utveckling kan läsa vår faktasida om Wassily Kandinsky.

Franz Marc – djuren och färgläran

Marc målade nästan uteslutande djur, och han gjorde det utifrån ett eget färgsystem: blått stod för det manliga och andliga, gult för det kvinnliga och milda, rött för det materiella och brutala. Verk som Blå häst I från 1911 och De stora blå hästarna från samma år hör till de mest reproducerade motiven i hela den tyska modernismen. Marcs marknadsvärde är också rörelsens högsta: Die Füchse från 1913, en komposition av två sammanflätade rävar i splittrad röd och orange geometri, såldes hos Christie's i London den 1 mars 2022 för 42,66 miljoner pund. Verket hade dessförinnan restituerats av staden Düsseldorf till arvingarna efter den nazistförföljde samlaren Kurt Grawi.

Gabriele Münter – arkivarien som räddade rörelsen

Münter var Kandinskys livskamrat mellan 1902 och 1916 och en av kretsens mest självständiga målare, med kraftigt förenklade former och breda konturlinjer hämtade från bayerskt glasmåleri. Hennes viktigaste insats för eftervärlden var dock av annat slag: under nazitiden gömde hon ett stort antal verk i källaren i huset i Murnau. På sin åttioårsdag 1957 donerade hon över 1 000 arbeten till Städtische Galerie im Lenbachhaus i München – bland dem omkring 90 oljemålningar av Kandinsky, cirka 330 akvareller och teckningar, 24 glasmålningar, 28 skissböcker samt drygt 25 egna målningar.

August Macke och Paul Klee

Macke var den av kretsen som stod närmast fransk orfism och Robert Delaunays färgprismor; hans marknads- och parkscener har en klarhet som skiljer sig från Kandinskys mystik. Paul Klee deltog i den andra utställningen och bidrog till almanackan, men utvecklade sitt egentliga bildspråk först under och efter kriget. Hans senare arbete beskrivs närmare på faktasidan om Paul Klee.

Formspråk, färg och andlighet

Om Die Brücke skildrade storstadens oro med skärande färg och kantiga former, sökte Der Blaue Reiter något annat: en bild bortom den synliga verkligheten. Rörelsen räknas till expressionismen, men den är dess lyriska gren. Ett sammanhang för detta ges på vår sida om expressionismen.

Färgen som självständig kraft

Grundtanken var att färg verkar direkt på betraktaren, ungefär som en ton verkar på lyssnaren, utan att behöva gå omvägen via ett föremål. Därför kunde Marc måla en häst blå utan att det uppfattades som ett fel: hästen var inte en avbildning utan en bärare av en känsla. Kandinsky talade uttryckligen om måleriets klangfärger och gav sina dukar musikaliska titlar som Improvisation och Komposition. Detta parallelltänkande mellan öga och öra är rörelsens mest originella bidrag.

Inre nödvändighet

Begreppet innere Notwendigkeit, inre nödvändighet, är nyckeln i Kandinskys skrift från december 1911. Ett verk är giltigt om det springer ur ett inre behov hos konstnären, inte om det följer akademins regler eller marknadens smak. Det låter enkelt men fick radikala konsekvenser: om den inre nödvändigheten inte kräver ett igenkännbart motiv, så behövs inget motiv. Där börjar den abstrakta konsten, en utveckling som vi följer vidare på sidan om abstrakt konst.

Folkkonst, barnteckningar och det icke-europeiska

Kretsens intresse för bayerskt glasmåleri, rysk allmogekonst och utomeuropeisk skulptur var inte exotism för sakens skull utan en sökning efter direkthet. I barnets teckning och i den anonyme allmogemålarens bild såg de ett bildspråk oförstört av akademisk konvention. Att almanackan gav tretton barnteckningar mer utrymme än Van Gogh, Cézanne och Gauguin tillsammans var ett medvetet ställningstagande som chockerade samtiden.

Kriget, förskingringen och Stockholm 1916

Kriget slog sönder kretsen på några veckor. Kandinsky var rysk medborgare och tvingades lämna Tyskland i augusti 1914. Jawlensky och Werefkin flydde till Schweiz. Macke ryckte in och stupade redan den 26 september 1914 i Champagne, 27 år gammal. Franz Marc dödades av en granatsplitter utanför Verdun den 4 mars 1916, 36 år gammal – han hade veckan innan satts upp på en lista över konstnärer som skulle dras tillbaka från fronten, men ordern kom för sent.

Den svenska episoden

Sverige spelar en oväntat central roll i rörelsens slutskede. Kandinsky reste till Stockholm inför julen 1915, och den 1 februari 1916 öppnade hans separatutställning hos Gummesons Konsthandel. I mars samma år visade samma galleri en separatutställning med Gabriele Münter, och Kandinsky skrev en katalogtext som han tillägnade henne och där han lyfte fram just de egenskaper i hennes måleri han satte högst. Det blev deras sista möte. Münter drog sig därefter tillbaka från konstlivet och stannade kvar i Skandinavien till 1920, medan Kandinsky återvände till Ryssland och gifte om sig. Att den blå ryttarens två huvudpersoner tog farväl av varandra på Birger Jarlsgatan är en fotnot som sällan nämns i svenska sammanhang.

Nazitiden och förlusterna

Under 1930-talet klassades kretsens konst som urartad. Verk konfiskerades från tyska museisamlingar 1937, såldes utomlands eller förstördes. Paradoxalt nog spreds därmed rörelsen internationellt: målningar som lämnade Tyskland hamnade i amerikanska och schweiziska samlingar och gjorde konstnärerna kända långt utanför sitt ursprungsland. Först 1949 kunde Haus der Kunst i München visa en stor återblick under Ludwig Grotes ledning, med lån från bland andra Münter, Nina Kandinsky och Sonia Delaunay.

Arvet: Bauhaus, Lenbachhaus och marknaden

Kandinsky och Klee kallades båda till Bauhaus, där de undervisade under 1920-talet och överförde tankarna om färgens självständiga verkan till en hel generation formgivare. Kopplingen behandlas närmare på faktasidan om Bauhaus. År 1923 bildade Kandinsky, Klee, Lyonel Feininger och Jawlensky gruppen Die Blaue Vier på initiativ av konsthandlaren Galka Scheyer, som från 1924 arrangerade deras utställningar i USA och därmed förde arvet vidare över Atlanten.

Lenbachhaus i München förvaltar i dag världens största samling av Der Blaue Reiter, uppbyggd kring Münters donation från 1957. Från den 10 mars 2026 visas samlingen i den stora presentationen Über die Welt hinaus. Der Blaue Reiter, som pågår till den 5 september 2027 – information finns hos Lenbachhaus. I Sverige finns det närmaste sammanhanget hos Moderna Museet, vars samling av tysk expressionism omfattar omkring 180 verk, och hos Göteborgs konstmuseum, som visade rörelsens vandringsutställning redan under 1910-talet.

På auktionsmarknaden är Marc den ojämförligt dyraste, med rekordet på 42,66 miljoner pund från 2022. Kandinskys toppnoteringar ligger i samma härad, medan Münter länge var kraftigt undervärderad och först under 2010- och 2020-talen fått en omvärdering i takt med att kvinnliga modernister lyfts fram i forskning och utställningar.

Der Blaue Reiter i hemmet

Få konstriktningar är så tacksamma att inreda med. Motiven är ofta kvadratiska eller nära kvadratiska, färgskalan är mättad men aldrig skrikig, och kompositionerna har en inbyggd rörelse som gör att de tål att betraktas länge. Det gör dem användbara både som ensamt blickfång och som del i en större hängning.

Ett verk, mycket luft

Marcs djurmotiv och Kandinskys tidiga kompositioner bär hela rummet på egen hand. Häng ett stort format centrerat över soffan eller sängen, med gott om tom yta runt om, och låt färgen göra arbetet. Undvik att omge ett sådant motiv med många små bilder – det stjäl kraften. Vill du bygga en större hängning ändå finns praktiska mått och avstånd i vår guide till tavelväggar.

Färgsättning som fungerar i nordiska rum

Rörelsens blå, gula och röda toner klär ljusa väggar i varmvit, benvit eller ljust gråbeige. I ett mörkare rum med grön eller djupblå vägg blir samma motiv dramatiskt men behöver mer ljus riktat mot sig. En bra tumregel är att plocka upp en enda av bildens färger i textil eller keramik i rummet – inte tre. Fler resonemang om färgval finns i artikeln om att välja rätt konst till hemmet, och för den som söker mättad kulör finns kollektionen färgstarka posters.

Ram och glas

Motiv från Der Blaue Reiter mår bäst i enkla ramar i ljus ek, valnöt eller matt svart, gärna med en generös passepartout som ger färgfälten andrum. Undvik guldramar – de tillhör en helt annan epok och konkurrerar med bildens egen kulör. Praktiska råd om profiler, glas och montering finns i vår artikel om att rama in konst.

Tips: Kombinera ett färgstarkt motiv i stil med Marcs blå hästar med ett svartvitt grafiskt blad i samma storlek och identisk ram. Kontrasten mellan mättad kulör och ren linje speglar exakt hur rörelsen själv arbetade med sina två utställningar 1911 och 1912 – och den ger en hängning som håller ihop utan att bli enformig.

Tidslinje

1903 – Kandinsky målar duken Den blå ryttaren, vars titel senare kopplas till rörelsens namn.
1909 – Neue Künstlervereinigung München bildas; Kandinsky blir ordförande. Gabriele Münter köper huset i Murnau.
10 januari 1911 – Kandinsky avgår som ordförande i N.K.V.M. och efterträds av Adolf Erbslöh.
19 juni 1911 – Kandinsky föreslår i brev till Franz Marc en gemensam almanacka.
December 1911 – Komposition V refuseras av N.K.V.M.:s jury; Kandinsky, Marc, Münter och Kubin lämnar föreningen.
18 december 1911 – Första utställningen öppnar hos Thannhauser i München med 43 verk av 14 konstnärer. Samma månad trycks Om det andliga i konsten.
12 februari–2 april 1912 – Andra utställningen, enbart svartvita arbeten, hos Neue Kunst Hans Goltz.
11 maj 1912 – Franz Marc mottar det första exemplaret av almanackan.
1913 – Kretsen deltar i Erster Deutscher Herbstsalon i Berlin, arrangerad av Herwarth Walden och galleriet Der Sturm.
26 september 1914 – August Macke stupar i Champagne, 27 år gammal.
Februari–mars 1916 – Kandinsky och Münter håller separatutställningar hos Gummesons Konsthandel i Stockholm och möts för sista gången.
4 mars 1916 – Franz Marc stupar utanför Verdun, 36 år gammal.
1923 – Die Blaue Vier bildas av Kandinsky, Klee, Feininger och Jawlensky.
1937 – Kretsens verk konfiskeras ur tyska samlingar som urartad konst.
1957 – Münter donerar över 1 000 verk till Lenbachhaus på sin åttioårsdag.
1 mars 2022 – Marcs Die Füchse säljs för 42,66 miljoner pund hos Christie's i London.
10 mars 2026 – Lenbachhaus öppnar Über die Welt hinaus. Der Blaue Reiter, som pågår till 5 september 2027.

Relaterade konströrelser

Der Blaue Reiter står i mitten av ett tätt nät av rörelser. Uppåt i tiden leder den till abstrakt konst och vidare till Bauhaus. Bakåt hänger den samman med expressionismen som helhet och med fauvismen, vars befrielse av färgen var en direkt förutsättning. Parallellt i tiden löper kubismen, som almanackan uttryckligen tog ställning till, och futurismen. Bland enskilda konstnärskap är Kandinsky och Klee de självklara ingångarna. En fullständig översikt över samtliga konstnärer och rörelser finns i vår Kunskapsbank.

För den som vill läsa vidare på källnivå finns en utförlig genomgång i Wikipedias artikel om Der Blaue Reiter och strukturerade metadata i Wikidata.

Vanliga frågor om Der Blaue Reiter

Vill du ta hem något av rörelsens formspråk hittar du mättade, uttrycksfulla motiv i vår kollektion med abstrakta posters, klassiker signerade av namnkunniga mästare bland kända konstnärer, och den geometriska förlängningen av samma idéer bland våra Bauhaus-posters. Fler råd om hur abstrakta motiv fungerar tillsammans finns i vår guide till abstrakta posters.